DU KAN INTE HINDRA MIG!

Jag har ett klisår på vristen, eller foten. Eller vad det nu heter, vad heter det när det är på framsidan vid vristen? Framsidan av vristen, eller hur? Det kliar och det kliar och det kliar. Och det slutar fan inte klia heller och nu är jag på det varje dag så att det aldrig läker. Det är dumt som fan, men det kliar så.. Och det är så skönt att klia tillbaka när det kliar så mycket att man inte vet var man ska ta vägen..


Just börjar att jobba ett helvetespass på nio timmar. 17-02 är härliga tider att jobba, eller kanske inte eftersom att det efterlämnar sig en beskt svårighet att somna. Tillbaka till ruta ett vad gäller att sova på nätterna, nu sover jag mer efter att solen har gått upp än när den gått ner vilket klingar illa eftersom att skolan drar igång om två veckor.

Att träna eller att inte träna - det är den stora frågan.

Jag lyckades få arslet ur vagnen idag (heter det ens arslet ur vagnen? det gör det i alla fall nu), slog numret till trygghansa och ringde och pratade om ärren. alla dessa jävla skitärr. Och det gick nog egentligen bättre än väntat, jag behöver bara ta kort på alla ärren som jag har och sedan maila in dom. Sedan kommer min handläggare ringa och berätta vad dom kommit fram till.


Men seriöst, det jobbigaste kvarstår, att ta kort på allt. Bilder, bilder, bilder på all jävla skit. Jag vill bara få det överstökat nu, trycka på sänd-knappen och få det ur världen. För det kändes jobbigt nog att berätta att jag gjort allt själv men jobbigare att behöva skicka in bilder på det som ett bevis på hur dumpuckad jag varit.

idag har jag, eller nej, vänta, igår för att vara korrekt och exakt, för att vara en petig jäkel rättare sagt, så köpte jag biljett till winnerbäck och beställde hem en iphone4. Varför jag beställde hem den där leksaken vet inte jag. Kanske för att det ger mig ångest och en känsla av att vara dum i huvudet så fort jag ger mig in i jakten på en ny telefonix. IQ fiskmås här kommer jag, typ! Därför det fortaste, enklaste, något man vet om. Klick, klick, klick och sedan ett mail om bekräftelse. Ja, precis så. Däremellan är det så klart några omgångar av hårryckeri och svordomar. Men teknik är inte min grej, så det får helt enkelt vara så.

Det smakar trötthet i min mun. Den där formen av trötthet som man bara kan få när man kombinerat sömntabletter med för lite sömn och en hjärna som gått på högvarv dom närmaste dagarna. En annan faktor som bör läggas till är att jag är inne på min sjätte dag i sträck med att svara på sms:en och att det varit bland dom jobbigaste arbetande dagarna i mitt liv. Aftonblaskans hatkampanj kombinerat med sommarlovsuttråkade ungar har gjort att mina fingrar känns som om dom tillhör en 80 år gammal tant och inte en 21 årig tjej. Dom är stela och gör ont. 

Jag ifrågasätter min egen dumhet med att avverka sex pass efter varandra, fyra kväll och två dagar. Den dummaste är nog att jag slutade 00.00 inatt och började 07.00 imorse. Det är bäddat för att det ska kännas, för att kroppen och jag ska kännas mörbultad och smått hjärndöd. Helgen kommer därför att bli underbart skön, lediga dagar och sömn. Fria kvällar och göra vad jag vill. Jag längtar. Och om tre timmar så är jag fri som en fågel!

Borde på något sätt lyckas packa ner lite kläder mer än ett par shorts. Känns lite smådumt att inte ha något linne eller något att sätta på överkroppen. Men hey, jag är fröken seg idag. Borde ta och fixa kaffe också, det svarta guldet är något som min kropp behöver. Tror jag. Och sedan middag med mami och syster och därefter blir det bilfärd ut till singö. Stans olidliga värme ska lämnas för att ersättas med i alla fall frisk luft, om inte annat. 


och så var det, det här med att skriva något som är ett slut. Vi kan väl säga, tack och hej, trevlig vecka fram tills på lördag då stockholm får ta emot mig med sina varma famn återigen.

Känner att det är en aningen för varmt. Man bör icke klaga, men ändå. Det är varmt och klibbigt och det är som i en bastu när man går in genom dörren till lägenheten. Värmen slår emot en som en våt örfil och minsta ansträngande rörelse gör att svettpärlor bildas i pannan. Funderar på att fly stan inom snar framtid men måste åka tillbaka när det vankas jobb för att landet innebär internetfritt. Borde kanske ta och fixa så att jag har mobilt bredband igen, bara för att, bara nu i sommar liksom för att inte kokas levande. Eller så slutar jag klaga och njuter av den kvava, varma, förorenade stadsluften.


Vi fick för oss att möblera om igår, mitt under VM-finalen. Det var typ femte gången på ett år som vi möbler om, men nu kanske vi är nöjda för ett tag även om det liksom kliar i fingrarna att förnya. Men vad finns det att förnya på 40 ynka kvadrat mer än att flytta dom befintliga möblerna några meter? Röra om i grytan med muskelkraft och se var man varit usel på att dammsuga under dom senaste månaderna; det har liksom blivit vår melodi.

Allting går upp och ner. Alltid. Jag är en bergochdalbana. Det är bara att inse. Bara att acceptera och låta det passera. Dalar och höjder. Gupp, stup, uppförsbackar och toppar högt över marken. Charmen finns, mitt mående är aldrig tråkigt. Det kan aldrig bli en slentrian. Aldrig en grå betongvardag.


Nej, det blir aldrig tråkigt men ibland kan det bli förjävla jobbigt att svingas mellan alla olika lägen, trots att jag på något sjukt sätt uppskattar att jag aldrig mår likadant.

Sitter i bara handduken och försöker få mig själv att gå in i badrummet och borsta tänderna och kladda på lite smink. Det går minst sagt sådär. Eller jävligt dåligt om jag ska vara ärligt. Kanske ska ta en cigg och försöka att muntra upp mig själv. Eller nej, jag är inte arg, ledsen eller nere, jag är bara jävligt lat idag. Idag är en sådan där dag då jag har pendlat mellan soffan och datorn, när jag legat i sängen alldeles för länge och gosat och när jag inte rört ett finger för att göra något. Sådana dagar behövs och idag är en sådan dag. Lyssna på kroppen och känslan som vissa kanske skulle säga.

Snart bär det dock av mot tunnelbanan för att möta upp underbara klassen. Ska bli grymt att träffa dom igen efter fyra veckor utan varandra. Att SMHI ljög om att det skulle regna idag är jag bara lycklig över just nu för annars hade det blivit blött. Så nej, en cigg och sedan kladda smink så att jag lyckas komma iväg någon gång.

Och bara för att jag har sommarkänslor i hela min kropp så måste jag dra på Navid Modiri och sjunka rakt in i hans musik och njuta i fulla drag. Trots att jag jobbar. Men det är sista passet innan midsommar och imorgon så sticker jag och mannen ut till hans landställe för midsommarfirande. Jag behöver komma bort. Jag behöver få andas frisk luft och inte denna avgasluft. 



..och solen ler med ett större leende än på länge

Det är bra. Det är liksom inte dåligt. Det är bara det att jag inte orkar röra upp saker till ytan, orkar inte ta tag i en jobbig tanke utan låter den spinna på uppe i mitt huvud. Blundar och tänker att det snart går över, att den försvinner lika fort som den kom för cirka två veckor sedan. Tyvärr, måste jag nog aktivt försöka få bort den, banka lite vett i huvudet på mig själv helt enkelt. Det är en sådan där tanke som sitter kvar som ett ärr av år av ätstörningar. En sådan där sak jag säkert skulle kunna bli kvitt om jag gick upp till kamp. Men det är ärligt talat lättare sagt än gjort, då jag inte handlar efter den är den inte mer än ett skavsår i själen. Och skavsår brukar läka av sig självt, det brukar försvinna med tiden och så gör nog den här tanken också. 

Kunde jag göra ett val, ett enda litet val om något som jag skulle kunna ändra på skulle det utan tvekan vara att jag aldrig hade fångats i ätstörningarna. För den kampen, den smärtan och allt som hör det till är faktiskt det jobbigaste av allt. Det är det jobbigaste när man lämnat. När man äter som man ska, när man tränar som man ska och när man inte kräks sitter ändå en del små fragment kvar av en förvriden kroppsuppfattning. Självskadebeteendet är mer att bara lägga ner med, lättare sagt än gjort, men ändå så tar det slut när man slutar agera och slutar tänka i termer att man kan skada sig själv. Även om jag inte tänker på att kräkas eller svälta, har jag fan ingen koll på hur min kropp egentligen ser ut. Och det om något, stör mig som fan.

Jag och Jonas har blivit med systemkamera. Det är den nya bebisen istället för en riktig skrikande bebis som kräver dygnet runt uppmärksamhet. Nu jävlar ska det börja fotas för jag har saknat att inte ha en kamera. 

Blivit med tavla har vi blivit också. Snygg som få och den kommer att passa grymt bra vid köksbordet. Jag gillar att få saker.

Klockan 05.00 inatt vaknade jag. Först trodde jag det var för att jag var kissnödig, men icke. Nu handlade det om att den dumma, idiotiska och antagligen intelligentbefriade grannen hade börjat spela musik. Högt. Fem på morgonen. På en tisdag. Det gick liksom inte att ursäkta det med att det var helg, nej idiotfanskapet tyckte att det kändes helt okej att tillsammans med sina idiotkompisar stå och hoppdansa till skitmusik på morgonen. En timme senare hade jag vridit och vänt mig i sängen tillräckligt många gånger för att det skulle kännas som om det aldrig skulle gå att somna om. Istället för att sova låg jag i mörkret och skrev en arg lapp som löd typ såhär:

Känner mig en aningen ringrostig. Som om fingrarna kärvar när saker ska komma ner på pränt. Kanske är det för att terminen är över och tröttheten sipprade in i varenda por samtidigt som det någonstans, mitt i alltihopa blev en himlans massa som skulle göras, eller har gjorts. Och fram till midsommar så jobbar jag, inte jämt och ständigt som dom två senaste somrarna, men nästa vecka blir det tre dagar efter varandra och vecka efter det likadant. Och sedan för att icke förglömma, ett litet skitpass på söndag som ska avklaras också. Men sedan så, sedan sommar. Sedan i princip inge mer jobb förutom dom vanliga två passen.

Ögonen klibbar ihop sig, sömnen har ännu inte försvunnit från ögonvrån utan ligger där och vakar.

Det är klart den gör det, jag ligger bland en massa artiklar och böcker och försöker få någon ordning på den sista inlämningen för den här terminen. Sedan är det slut, sedan är första året av tre avklarade och jag borde ge mig själv en kram och en klapp på axeln för att jag inte fallit ner i några hål eller fått för mig att avsluta det jag påbörjat. Gamla vanor sitter inte i lika starkt längre och jag känner det ända ut i fingertopparna som en pirrande känsla av att jag går på rätt stigar nu. Att jag är på rätt väg framåt.


Det är klart att jag hellre sover än är vaken när träningsvärken dunkar i hela kroppen och får mig att känna mig som en åttioårig tant. Men trots det så vet jag att träningen antagligen är den enda vägen till att jag ska känna mig relativt nöjd med min kropp, att jag ska acceptera den och inte hitta några fetvalkar. Det handlar inte om att träna sig sjukligt smal eller att träna femtio gånger per vecka utan snarare om att hålla det på en normal nivå, för att lyckas döda hjärnspökena som försöker övertala mig om att alla skavanker gör mig otillräcklig. 


Och även om ögonen klibbar ihop sig så måste jag hålla mig vaken. För det är en ny dag idag och någonstans måste jag vara på väg även om jag sitter still och glor ut på söderkåkarnas svarta tak.

Jag har slagit nya rekord. Eller ensamhetsrekord kanske man ska säga. Det är fan tufft om något! Så nu är jag officiellt lika tuff som tufftufftåget. För nej, det var inte alls speciellt jobbigt att vara ensam i några dagar, det var nästan till och med skönt att kunna gå och knåpa lite för sig själv var man ville när man ville utan att behöva ta hänsyn till någon annan.

Men jävlar vad saknad kan hugga i hjärtat på kvällarna, när man bara vill att någon ska komma och hålla om någon och man vet vem den där någon är men han är alldeles för långt borta för att det ens ska finnas en minimal chans till att han kommer. Å andra sidan är jag lycklig att jag har någon att sakna, att jag har någon att älska sådär tokmycket att jag stundtals inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det är härligt med kärlek även om den kan vara hjärtslitande och underbar på en och samma gång. 

Så nu kan jag lätt och utan tvekan lägga till ännu en grej jag klarar på min lista över saker som jag borde klara men som ångesten tidigare har satt stopp för, helt eller delvis. Jag är stark och stolt, och mitt hjärta slår några extra slag av längtan tills han kommer hem och jag får pussa och krama hur mycket jag vill utan att han går någonstans.