DU KAN INTE HINDRA MIG!

Ögonen klibbar ihop sig, sömnen har ännu inte försvunnit från ögonvrån utan ligger där och vakar.

Det är klart den gör det, jag ligger bland en massa artiklar och böcker och försöker få någon ordning på den sista inlämningen för den här terminen. Sedan är det slut, sedan är första året av tre avklarade och jag borde ge mig själv en kram och en klapp på axeln för att jag inte fallit ner i några hål eller fått för mig att avsluta det jag påbörjat. Gamla vanor sitter inte i lika starkt längre och jag känner det ända ut i fingertopparna som en pirrande känsla av att jag går på rätt stigar nu. Att jag är på rätt väg framåt.


Det är klart att jag hellre sover än är vaken när träningsvärken dunkar i hela kroppen och får mig att känna mig som en åttioårig tant. Men trots det så vet jag att träningen antagligen är den enda vägen till att jag ska känna mig relativt nöjd med min kropp, att jag ska acceptera den och inte hitta några fetvalkar. Det handlar inte om att träna sig sjukligt smal eller att träna femtio gånger per vecka utan snarare om att hålla det på en normal nivå, för att lyckas döda hjärnspökena som försöker övertala mig om att alla skavanker gör mig otillräcklig. 


Och även om ögonen klibbar ihop sig så måste jag hålla mig vaken. För det är en ny dag idag och någonstans måste jag vara på väg även om jag sitter still och glor ut på söderkåkarnas svarta tak.