SOM INVADERAR MIN HJÄRNA OCH GÖR DET SVÅRT ATT HÅLA IHOP LIVET
Känner mig en aningen ringrostig. Som om fingrarna kärvar när saker ska komma ner på pränt. Kanske är det för att terminen är över och tröttheten sipprade in i varenda por samtidigt som det någonstans, mitt i alltihopa blev en himlans massa som skulle göras, eller har gjorts. Och fram till midsommar så jobbar jag, inte jämt och ständigt som dom två senaste somrarna, men nästa vecka blir det tre dagar efter varandra och vecka efter det likadant. Och sedan för att icke förglömma, ett litet skitpass på söndag som ska avklaras också. Men sedan så, sedan sommar. Sedan i princip inge mer jobb förutom dom vanliga två passen.
Det kryper i fingrarna. Jag har ont i höger handen och det gör ont att knyta ihop handen. Spänner upp till armbågen på ovansidan av armen. Jag är ett rikspucko som har lyckats skada mig själv för livet. Inte sådär livshotande utan mer att det är molande och jobbigt, som det varit i sex år eller något sådant. Femtonåringen i mig var kanske inte direkt den som hade tur, även om det var jag själv som skapade min egen olycka och otur.
Jag vill göra tusen saker på en och samma gång. Koncentrationen är lika med noll och ja, det kliar just i fingrarna. Det är ett helvete att hålla dom stilla och det märks att jag slarvat med medicinen, att jag inte tagit den på någon vecka för att sedan köra igång igen när medicinerna anlände på posten igår. Förhoppningsvis blir det bättre, eller det blir det. Det brukar alltid bli det så nu är det bara att vänta några dagar, några timmar till och hålla andan utan att rastlösheten ska ta kål på mig. Typ som nu. Typ som just nu när jag är själv och inte klarar av TVn och funderar på vad jag egentligen gör framför datorn när jag borde göra något, självmedicinera rastlösheten med någon aktivitet istället för att sitta still och därmed i tysthet skrika efter ångesten. För att få någon annan känsla än den där "tusen myror i kroppen som invaderar min hjärna och gör det svårt att hålla ihop livet" som jag har just nu. Rastlösheten.
Jag vill göra tusen saker på en och samma gång. Koncentrationen är lika med noll och ja, det kliar just i fingrarna. Det är ett helvete att hålla dom stilla och det märks att jag slarvat med medicinen, att jag inte tagit den på någon vecka för att sedan köra igång igen när medicinerna anlände på posten igår. Förhoppningsvis blir det bättre, eller det blir det. Det brukar alltid bli det så nu är det bara att vänta några dagar, några timmar till och hålla andan utan att rastlösheten ska ta kål på mig. Typ som nu. Typ som just nu när jag är själv och inte klarar av TVn och funderar på vad jag egentligen gör framför datorn när jag borde göra något, självmedicinera rastlösheten med någon aktivitet istället för att sitta still och därmed i tysthet skrika efter ångesten. För att få någon annan känsla än den där "tusen myror i kroppen som invaderar min hjärna och gör det svårt att hålla ihop livet" som jag har just nu. Rastlösheten.
Kommentarer
Trackback
