DU KAN INTE HINDRA MIG!

Jag har slagit nya rekord. Eller ensamhetsrekord kanske man ska säga. Det är fan tufft om något! Så nu är jag officiellt lika tuff som tufftufftåget. För nej, det var inte alls speciellt jobbigt att vara ensam i några dagar, det var nästan till och med skönt att kunna gå och knåpa lite för sig själv var man ville när man ville utan att behöva ta hänsyn till någon annan.

Men jävlar vad saknad kan hugga i hjärtat på kvällarna, när man bara vill att någon ska komma och hålla om någon och man vet vem den där någon är men han är alldeles för långt borta för att det ens ska finnas en minimal chans till att han kommer. Å andra sidan är jag lycklig att jag har någon att sakna, att jag har någon att älska sådär tokmycket att jag stundtals inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det är härligt med kärlek även om den kan vara hjärtslitande och underbar på en och samma gång. 

Så nu kan jag lätt och utan tvekan lägga till ännu en grej jag klarar på min lista över saker som jag borde klara men som ångesten tidigare har satt stopp för, helt eller delvis. Jag är stark och stolt, och mitt hjärta slår några extra slag av längtan tills han kommer hem och jag får pussa och krama hur mycket jag vill utan att han går någonstans.