DU KAN INTE HINDRA MIG!

Det är bra. Det är liksom inte dåligt. Det är bara det att jag inte orkar röra upp saker till ytan, orkar inte ta tag i en jobbig tanke utan låter den spinna på uppe i mitt huvud. Blundar och tänker att det snart går över, att den försvinner lika fort som den kom för cirka två veckor sedan. Tyvärr, måste jag nog aktivt försöka få bort den, banka lite vett i huvudet på mig själv helt enkelt. Det är en sådan där tanke som sitter kvar som ett ärr av år av ätstörningar. En sådan där sak jag säkert skulle kunna bli kvitt om jag gick upp till kamp. Men det är ärligt talat lättare sagt än gjort, då jag inte handlar efter den är den inte mer än ett skavsår i själen. Och skavsår brukar läka av sig självt, det brukar försvinna med tiden och så gör nog den här tanken också. 

Kunde jag göra ett val, ett enda litet val om något som jag skulle kunna ändra på skulle det utan tvekan vara att jag aldrig hade fångats i ätstörningarna. För den kampen, den smärtan och allt som hör det till är faktiskt det jobbigaste av allt. Det är det jobbigaste när man lämnat. När man äter som man ska, när man tränar som man ska och när man inte kräks sitter ändå en del små fragment kvar av en förvriden kroppsuppfattning. Självskadebeteendet är mer att bara lägga ner med, lättare sagt än gjort, men ändå så tar det slut när man slutar agera och slutar tänka i termer att man kan skada sig själv. Även om jag inte tänker på att kräkas eller svälta, har jag fan ingen koll på hur min kropp egentligen ser ut. Och det om något, stör mig som fan.