DU KAN INTE HINDRA MIG!

Ögonen klibbar ihop sig, sömnen har ännu inte försvunnit från ögonvrån utan ligger där och vakar.

Det är klart den gör det, jag ligger bland en massa artiklar och böcker och försöker få någon ordning på den sista inlämningen för den här terminen. Sedan är det slut, sedan är första året av tre avklarade och jag borde ge mig själv en kram och en klapp på axeln för att jag inte fallit ner i några hål eller fått för mig att avsluta det jag påbörjat. Gamla vanor sitter inte i lika starkt längre och jag känner det ända ut i fingertopparna som en pirrande känsla av att jag går på rätt stigar nu. Att jag är på rätt väg framåt.


Det är klart att jag hellre sover än är vaken när träningsvärken dunkar i hela kroppen och får mig att känna mig som en åttioårig tant. Men trots det så vet jag att träningen antagligen är den enda vägen till att jag ska känna mig relativt nöjd med min kropp, att jag ska acceptera den och inte hitta några fetvalkar. Det handlar inte om att träna sig sjukligt smal eller att träna femtio gånger per vecka utan snarare om att hålla det på en normal nivå, för att lyckas döda hjärnspökena som försöker övertala mig om att alla skavanker gör mig otillräcklig. 


Och även om ögonen klibbar ihop sig så måste jag hålla mig vaken. För det är en ny dag idag och någonstans måste jag vara på väg även om jag sitter still och glor ut på söderkåkarnas svarta tak.

Jag har slagit nya rekord. Eller ensamhetsrekord kanske man ska säga. Det är fan tufft om något! Så nu är jag officiellt lika tuff som tufftufftåget. För nej, det var inte alls speciellt jobbigt att vara ensam i några dagar, det var nästan till och med skönt att kunna gå och knåpa lite för sig själv var man ville när man ville utan att behöva ta hänsyn till någon annan.

Men jävlar vad saknad kan hugga i hjärtat på kvällarna, när man bara vill att någon ska komma och hålla om någon och man vet vem den där någon är men han är alldeles för långt borta för att det ens ska finnas en minimal chans till att han kommer. Å andra sidan är jag lycklig att jag har någon att sakna, att jag har någon att älska sådär tokmycket att jag stundtals inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det är härligt med kärlek även om den kan vara hjärtslitande och underbar på en och samma gång. 

Så nu kan jag lätt och utan tvekan lägga till ännu en grej jag klarar på min lista över saker som jag borde klara men som ångesten tidigare har satt stopp för, helt eller delvis. Jag är stark och stolt, och mitt hjärta slår några extra slag av längtan tills han kommer hem och jag får pussa och krama hur mycket jag vill utan att han går någonstans. 

Om jag skulle kunna skulle jag gå och lägga mig i ide för ett tag. Som en björn som lägger sig under vintern och sover bort allt det kalla och jävliga. Nu är det i och för sig inte att jag vill sova bort något, egentligen, inte mer än mardrömmarna men det omöjliga ligger i det, eftersom att jag faktiskt bara drömmer mardrömmar när jag sover. Det är snarare det att jag är så trött att jag knappt orkar hålla ögonen upp nu, trots att jag i princip sov ifrån halv tre till ett idag. Skulle jag kunna skulle jag utan tvekan gå och slänga mig i bingen nu och inta ännu mer sömn innan jag är tvungen att sätta mig och jobba veckans sista pass.

Jonas är borta den här veckan. Eller borta och borta, han åkte igår och kommer hem på torsdag. Jag är själv. Jag äter själv och jag fixar banne mig maten. Även om det blir lite skevt, även om det bara blir saker som tar typ minimal tid att fixa. Men jag fixar maten! Jag äter, jag hamnar inte i det där komaliknande tillståndet när jag bestämmer mig för att jag inte orkar tugga maten och därför struntar i att äta. Sen kanske också för att det är så förbannat tråkigt att äta själv, och laga mat till sig själv (och jag lagar inte mat i vanliga fall heller så kan ligga något i det). Men nu jävlar ska jag klara det här, fortsätta såhär fram tills på torsdag när jag kommer hem för då har jag någonting som jag kan vara stolt över!

Annars måste jag skriva en åtgärdsplan. Eller åtgärdsplanen är skriven men jag har varit dum nog att inte peta in referenser medan jag skrev den så jag måste tvångsmata åtgärdsplanen med referenser även om den inte vill ha några. Jag vet liksom inte vad jag ska pilla in för något för det känns som allmänna kunskaper även om jag måste ha fått dom någonstans ifrån eftersom att jag för ett år sedan aldrig hade kunnat det jag kan nu. Så tillbaka till åtgärdsplanen och håll tummarna för att jag lyckas tvångsmata den utan att den spottar ut referenserna sedan!

Praktiken är över för den här gången. Och min kropp har ställt in sig på sömnläge totalt. Kanske borde ta en liten powernap till när tvätten är klar? Eller så fortsätter jag med mitt projekt uppfräschning av lägenheten innan jonas tågar in ikväll. Å andra sidan tror jag mest att det projektet mest beror på att jag inte alls har någon lust att sitta och plugga. Som vanligt, som alltid tills jag hamnar i det där flowet då allt går på två röda. 


Försöker skriva den där jäkla åtgärdsplanen som jag någonstans i bakhuvudet hade fått för mig skulle vara relativt lätt att skriva men icke. Det står still, det är tomt, nästan i alla fall. Visade sig att det gick lättare när jag skrev för hand men så fort jag försöker få över det i datorn så går det åt helskotta. Det är som om det ligger en förbannelse över tangenterna som gör det omöjligt att skriva några konkreta meningar utan det blir mest blaj och ännu mer blaj.

Fem dagar av praktiken avklarad, bara tre kvar och det känns fan värt att vara helt slut på dagarna. Helg nu i alla fall och mina ögon har en tendens till att falla neråt. Sovmorgonen gjorde helt klart sitt och nu bär det snart in i duschen för att sedan dra iväg på middag i Täby. Bättre sysselsättning en lördag som det regnar och är aptrist väder finns nog inte. I alla fall inte vad jag kan komma på eftersom att det av någon anledning kryper lite lätt i kroppen av att gå omkring hemma och vara sådär sliten som man bara kan vara när hjärnan har gått på högvarv i några dagar och när man gått upp tidigt fem jäkla dagar i rad. Eller tidigt och tidigt, runt sju-halv åtta snåret är väl inte världstidigt men det är tidigare än vad det brukar vara annars, när jag brukar komma upp ur sängen först vid kanske tio-rycket. 


Att vara på sjukhus istället för ute i primärvården är helt klart roligare. Nu blir jag inte ens avskräckt längre eftersom att jag på första praktiken undrade vad fan jag hade gett mig in på. Visst, alla handövningar som jag har gjort dom senaste dagarna är väl inte skitkul alla gånger då det är samma grej om och om igen men det är säkert nyttigt att veta hur man ska träna om man någon gång skulle halka på en isfläck och dra på sig en radiusfraktur. Plus att jag antagligen omedvetet tränar upp min egen handstyrka samt rörligheten i fingrar, hand och handled. Kan kanske vara bra för världens mest stela människa vad gäller just händer/handleder. 


Duschen kallar. Värme och godisdoftande duschkräm skriker på mig. Så tingeling!

Säg hej till två veckors praktik på SÖS och fyra jobbkvällar på det!