DU KAN INTE HINDRA MIG!

Sitter i bara handduken och försöker få mig själv att gå in i badrummet och borsta tänderna och kladda på lite smink. Det går minst sagt sådär. Eller jävligt dåligt om jag ska vara ärligt. Kanske ska ta en cigg och försöka att muntra upp mig själv. Eller nej, jag är inte arg, ledsen eller nere, jag är bara jävligt lat idag. Idag är en sådan där dag då jag har pendlat mellan soffan och datorn, när jag legat i sängen alldeles för länge och gosat och när jag inte rört ett finger för att göra något. Sådana dagar behövs och idag är en sådan dag. Lyssna på kroppen och känslan som vissa kanske skulle säga.

Snart bär det dock av mot tunnelbanan för att möta upp underbara klassen. Ska bli grymt att träffa dom igen efter fyra veckor utan varandra. Att SMHI ljög om att det skulle regna idag är jag bara lycklig över just nu för annars hade det blivit blött. Så nej, en cigg och sedan kladda smink så att jag lyckas komma iväg någon gång.

Och bara för att jag har sommarkänslor i hela min kropp så måste jag dra på Navid Modiri och sjunka rakt in i hans musik och njuta i fulla drag. Trots att jag jobbar. Men det är sista passet innan midsommar och imorgon så sticker jag och mannen ut till hans landställe för midsommarfirande. Jag behöver komma bort. Jag behöver få andas frisk luft och inte denna avgasluft. 



..och solen ler med ett större leende än på länge

Det är bra. Det är liksom inte dåligt. Det är bara det att jag inte orkar röra upp saker till ytan, orkar inte ta tag i en jobbig tanke utan låter den spinna på uppe i mitt huvud. Blundar och tänker att det snart går över, att den försvinner lika fort som den kom för cirka två veckor sedan. Tyvärr, måste jag nog aktivt försöka få bort den, banka lite vett i huvudet på mig själv helt enkelt. Det är en sådan där tanke som sitter kvar som ett ärr av år av ätstörningar. En sådan där sak jag säkert skulle kunna bli kvitt om jag gick upp till kamp. Men det är ärligt talat lättare sagt än gjort, då jag inte handlar efter den är den inte mer än ett skavsår i själen. Och skavsår brukar läka av sig självt, det brukar försvinna med tiden och så gör nog den här tanken också. 

Kunde jag göra ett val, ett enda litet val om något som jag skulle kunna ändra på skulle det utan tvekan vara att jag aldrig hade fångats i ätstörningarna. För den kampen, den smärtan och allt som hör det till är faktiskt det jobbigaste av allt. Det är det jobbigaste när man lämnat. När man äter som man ska, när man tränar som man ska och när man inte kräks sitter ändå en del små fragment kvar av en förvriden kroppsuppfattning. Självskadebeteendet är mer att bara lägga ner med, lättare sagt än gjort, men ändå så tar det slut när man slutar agera och slutar tänka i termer att man kan skada sig själv. Även om jag inte tänker på att kräkas eller svälta, har jag fan ingen koll på hur min kropp egentligen ser ut. Och det om något, stör mig som fan.

Jag och Jonas har blivit med systemkamera. Det är den nya bebisen istället för en riktig skrikande bebis som kräver dygnet runt uppmärksamhet. Nu jävlar ska det börja fotas för jag har saknat att inte ha en kamera. 

Blivit med tavla har vi blivit också. Snygg som få och den kommer att passa grymt bra vid köksbordet. Jag gillar att få saker.

Klockan 05.00 inatt vaknade jag. Först trodde jag det var för att jag var kissnödig, men icke. Nu handlade det om att den dumma, idiotiska och antagligen intelligentbefriade grannen hade börjat spela musik. Högt. Fem på morgonen. På en tisdag. Det gick liksom inte att ursäkta det med att det var helg, nej idiotfanskapet tyckte att det kändes helt okej att tillsammans med sina idiotkompisar stå och hoppdansa till skitmusik på morgonen. En timme senare hade jag vridit och vänt mig i sängen tillräckligt många gånger för att det skulle kännas som om det aldrig skulle gå att somna om. Istället för att sova låg jag i mörkret och skrev en arg lapp som löd typ såhär:

Känner mig en aningen ringrostig. Som om fingrarna kärvar när saker ska komma ner på pränt. Kanske är det för att terminen är över och tröttheten sipprade in i varenda por samtidigt som det någonstans, mitt i alltihopa blev en himlans massa som skulle göras, eller har gjorts. Och fram till midsommar så jobbar jag, inte jämt och ständigt som dom två senaste somrarna, men nästa vecka blir det tre dagar efter varandra och vecka efter det likadant. Och sedan för att icke förglömma, ett litet skitpass på söndag som ska avklaras också. Men sedan så, sedan sommar. Sedan i princip inge mer jobb förutom dom vanliga två passen.