DU KAN INTE HINDRA MIG!

Tecken på att man inte ska plugga:
- jag spiller ett helt jävla glas vatten över tangentbordet. Tur att jag har ett separat tangentbord till laptopen som fick utstå tortyren. Ännu mer tur att det fortfarande inte har gett upp utan verkar fungera precis som innan, även om det fick sig ett litet dopp. Ibland är man en smart jäkel helt enkelt som tänker ett steg längre, annars skulle jag nog ha varit utan dator vid det här laget.


Med det här tecknet så ger jag faktiskt upp att plugga. Det känns som om jag är lite för otursförföljd just nu för att det ska kunna gå bra. Annars lär jag snart kissa på mig efter min vägran att resa mig upp och gå på toaletten. Eller kanske slå in en knytnäve i dataskärmen. Båda två skulle vara jäkligt onödiga.

Och sen så kommer dom där kvällarna när man tänker att det vore fint att varva ner, att vara för sig själv och fundera över sitt liv lite smått samtidigt som man tar hand om sig själv.

Problemet är bara att det antingen gör mig helt hyper, jag ska hinna med tusen saker på några timmar och det i sin tur resulterar i att jag hittar mig själv i soffan och tänker att jag ska göra alla saker men i själva verket har jag inte gjort ett skit. Å andra sidan kan jag hamna i djupträsket, det där som kan bli farligt djupt och tvinga mig till tårar över förlorade år och en enorm rädsla för framtiden. Dom gångerna tänker jag alldeles för mycket och jag springer istället omkring desperat och försöker hitta saker att göra - för att det någon gång ska sluta trilla tårar.

Det är alltid ett lika nervöst experiment det här med att sitta själv och ta det lugnt en kväll. Det finns två motpoler, och jag föredrar nog ingen av dom, egentligen. Ibland kan det i och för sig komma in ett tredje läge, då jag njuter av mitt eget sällskap och gör saker som jag känner är bra för mig. Men dessa gånger är alldeles för få för att kunna räknas in i normaliteten.

Ikväll är en sådan kväll. Tror jag. Om jag inte skulle få ett ryck och ta mig utanför dörren men jag tvivlar på det. Själen skriker efter vila och lite ensamtid även om jag inte riktigt kan bestämma mig för hur det ska gå ikväll. Bli en stillasittande människa med världens bästa idéer eller bli en gråtande trasa som inte kan sitta still? Eller är livet snällt mot mig ikväll och låter mig vara tjejen som faktiskt njuter av sitt eget sällskap? Jag håller tummarna för det sista!

Första fyra dagarna på praktiken är över nu. Jag är fan så jävla sliten, egentligen. Det liksom känns i hela kroppen att jag eh.. har gått? har stått upp en jävla massa och samtidigt fullmatad med information/kunskap. Men nu jävlar är det helg. Visserligen en lugn sådan som det ser ut men det känns ändå så värt. Att det liksom inte är mer än så, för det enda jag tänker på är att jag vill sova. En lång fin törnrosa sömn för att sedan orka med ytterligare fyra dagar praktik som förhoppningsvis inte känns lika mycket i kroppen och huvudet.

Min nyckel tycks ha rymt också. Grymt irriterande och jag vet inte var jag ska leta utan att vända upp och ner på hela lägenheten. Antagligen så ligger den ändå på diskbänken under något, på hallgolvet under ett par skor eller fint nerstoppad i soffan. Jag + trötthet skapar en virrig liten seggångare som inte har koll på något. I och för sig så har den nog bara varit borta i en och en halv timme, än är det inte katastrof men det känns ändå grymt irriterande att jag inte kan komma på för fem öre var jag kan ha lagt den någonstans.

Men nu antingen sova en liten stund eller sätta igång och diska. Sova låter som det bästa och skönaste för tillfället! Eller nej, diska kanske så att jag kan sova utan att höra jonas tjata på att jag borde ha diskat.


(föresten fick jag ingen träningsvärk i benen eller i rumpan efter cyklingen. Däremot så känns det att jag inte äger speciellt mycket muskler för tillfället)

Och så verkar jag ha hamnat på fötter igen. Nästan i alla fall. Visst, dalar kommer ibland och jag måste acceptera dom. Men hur jäkla lätt är det att acceptera skiten när man ligger ner och gråter som ett litet spädbarn?

Sovit några timmar på dagen för att få bort segheten ur huvudet och nu är jag nästan fit for fight igen. Dricker vatten ur en coca cola flaska och har dragit i mig en pizza till lunch. Känner jag mig själv rätt så kommer jag vara mätt till klockan nio och därför inte få i mig någon middag men sånt händer. Eller snarare: jag måste nog tvinga i mig någon middag för att inte rasa ner ännu en gång. Det räcker liksom med en kväll/natt, men fan inte mer än så. Då blir allt så motigt att jag bara vill gömma mig under täcket och helst stanna där tills jag har köpt mig ett nytt liv på rea.

Snart: operation uppfräschning, en lååååång varm dusch och duschcreme som antingen luktar florsocker eller choklad. Snacka om godis för själen!

Ledig dag idag. Skönt, inte för att jag har gjort speciellt mycket men ibland är det just det som behövs - att inte göra ett skit utan bara sitta på sin tjocka rumpa. Plugga lite smått och känna sig någorlunda duktigt och har fått tiderna för VFU:n också. Jag tror jag kommer dö lite smått av utmattning. Seriöst. Eller i alla fall halvseriöst.

Mat väntar och sedan blir det till att spika upp tavlor. Snart, så är fanimig precis allting fixat i lägenheten. Okej att det har tagit några månader för att få iordning allt, men snabbhet är kanske inte våra drag precis i alla lägen. Och inte heller när idéerna tryter eller när man upptäcker att något inte går. 40 kvadrat är ju trots allt inte jättestort och det blir en hel del kompromisser, även om vi numera har en hel soffa och inte bara en halv!

Ännu ett jobbpass. Okej, jag borde inte klaga. Men jag gör det ändå. Det är ju så förbannat jäkla segt ibland och frågorna blir man fan inte mycket klokare av heller. Snarare dummare. Vem blir smart av att sitta och hitta på ett svar om vem johanna i partille är kär i eller svara rutinmässigt på varför himlen är blå? antagligen ingen, i alla fall inte jag. Däremot borde jag inte klaga, det är ju ett jävligt soft jobb trots allt som matchar sjukt bra tillsammans med pluggandet. Plus att det här är sista dagen den här veckan som jag svarar på sms:en, nu är det bara en kontorstid kvar och sedan är jobbandet kirrat för den här veckan.

Annars har jag bara varit i skolan idag. En föreläsning plus en timmes sovmorgon och sedan info från studenthälsan. Sista skippade jag för att det kändes extremt onödigt och jag var nog inte direkt den enda som kände det. Imorgon blir det samma visa, tillbaka till KI för att sätta sig och lyssna på människor som pratar&pratar&pratar. Oh jävlar vad jag låter som en liten söt bitterfitta, men seriöst så gillar jag läget. Det är kul och det känns meningsfullt. Inte tradigt och tråkigt, utan kul men en aningen förvirrande. Men så är det väl alltid i början.

Tiden segar sig framåt. Mindre än en halvtimme kvar och sedan slutar jag leka ultrasmart människa som sitter och googlar fram svaren på internet som jag sedan skickar vidare till folk som smsar in. Jag tröttnade för en timme sedan. Började glo halft om halft på treans svenska hollywoodfruar vilket retar gallan av mig. Dom tre små blonda satarna låter som om dom har blivit fullproppade med silikon i rösten: allt går för segt och deras röster låter som robotröster..

Imorgon är det nästan upp i ottan, har sovmorgon så börjar klockan tio med att sitta på föreläsningar. Förhoppningsvis blir jag inte lika irriterad som jag var idag, eller på lika dåligt humör och ja, jag skulle kunna säga något när sådant händer men ibland så vill man inte avslöja för många svaga sidor hos en själv inför en hop på femtio personer som man träffade för första gången för två veckor sedan. Åh, jävlar vad invirkat det blev. Men shit happends.

Allting är nytt. Nytt, nytt och kanske en aningen fräschare. Kanske blir det inte lika nedsmutsat av det förflutna som förra bloggen blev, kanske blir det mer nu:et. Det man faktiskt lever i och som man tvingas vara i även om det känns överjävligt ibland (för att sedan bli totalt underbart igen). Men den som lever får se, för det blir som det blir helt enkelt. Jag skriver det jag känner för och så kommer det vara. Punkt slut.