DU KAN INTE HINDRA MIG!

Ibland, typ som nu, sitter jag och gluttar igenom den gamla bloggen. Läser och minns. Minns smärtan. Egentligen fattar jag inte varför jag ska plåga mig själv. Jag kan förfan inte ens läsa mina dagböcker utan att må pyton (dom är å andra sidan väldigt mycket mer ingående, men ändå..) så varför ska jag ens klicka mig bakåt i arkivet? Slänga mig själv åt vargarna, rakt ner i graven som jag krälade i?


Visst, det är en påminnelse om vägen som jag lyckades vandra, allt jag lyckades uppnå och allt det sjuka som jag gick bort ifrån. Men jag undrar fortfarande varför jag plågar mig själv. Jag vet ju faktiskt hur jävla bra jag är som lyckades ta mig ut ur allt, det mörka eviga kaoset, utan att läsa ord från det förflutna!