NÄR LIVET RUSAR FRAM OCH JAG KRAMAR OM DET OCH VÄGRAR SLÄPPA TAGET
Tänker fan inte be om ursäkt för att jag är grymt dålig på att skriva. Det är liksom så det blir ibland. Eller nuförtiden ganska ofta. Men när jag inte ens skriver i min vanliga dagbok längre, så känns det inte så konstigt att jag inte heller skriver här speciellt ofta.
Får käftsmällar med hur mycket allting har gått framåt, bra käftsmällar så att jag fattar att jag inte står och stampar på samma ställe som för några år sedan. Jag lever ett värdigt liv och det är också dagens konstaterande. Inget sjukt liv, bara ett värdigt liv där alla pusselbitar nästan har fallit på plats. Skitsamma att det är lite småångest ibland, att vissa beteenden sitter i under ytan, om än inte lika synliga. Skitsamma att jag ibland bara vill lägga mig i en grav, för jag gräver ändå inte min egen grav längre. Det är jäkligt stor skillnad, att inte gräva sin egen grav längre utan snarare gräva igen graven jag en gång grävde upp. Jag lever faktiskt och jag vill leva tills min kropp ger upp av naturliga anledningar. Att dö innan är inte längre ett alternativ, aldrig mer.
Punkt slut.
Kommentarer
Postat av: bea
<3 du är bäst
Trackback
