DU KAN INTE HINDRA MIG!

Och så har det hunnit bli lördag. Tiden har liksom rusat förbi i en jäkla fart och nu är praktiken för den här terminen avklarad. Skönt på ett sätt, samtidigt som det var jäkligt lärorikt samt intressant att se arbetsterapeuter jobba, och inte bara höra dom berätta om sitt yrke. Men som sagt, det är skönt att det är avklarat för så trött som jag har varit dom senaste två veckorna har jag nog inte varit på väldigt, väldigt länge. Det har på något sätt känts som om jag blivit av med en traktor samtidigt som någon proppat i mig sömntabletter för att sedan tvingat mig att hålla mig vaken. Hemskt, egentligen.

Nu är det bara plugg, plugg, plugg som gäller. På fredag ska en hemtenta vara inlämnad och jag tycks ha förlorat förmågan att skriva sammanhängande meningar och texter. Eller så har det fenomenet uppkommit på grund av att jag inte förstår speciellt mycket, eller ens tycker att det är speciellt kul att skriva om arbetsterapins historia eller om aktivitetsbegreppet. Det finns liksom för mycket och för lite plats; plus problemet med att formulera en sammanhängande text.

Annars har det blivit svinkallt. Verkligen jättekallt. Hösten är här och mitt humör sjunker i botten. Jag ogillar verkligen skiftningarna mellan årstider, just på grund av att det gör så att mitt mående åker i någon slags botten som gör det svårt att se att det kommer bli bättre, lättare. Visst, det är inte lika jävligt som det var för några år sedan men med tanke på att jag inte har några mediciner i kroppen som kan dämpa fallen så känns smällarna desto mer även om jag säkert har bättre tekniker nu än vad jag hade då för att ta mig upp på benen. Just nu vill jag faktiskt bara ha någon slags stabilitet, någon som kan installera en hinder i mig som inte gör att jag faller sådär djupt ner; något som gör att jag tryggt kan gå på utan att oroa mig för var jag sätter fötterna någonstans.