DU KAN INTE HINDRA MIG!

Det kliar på mitt finger. Sådär som om man har fått ett myggbett men det är mitten på november och jag tvivlar på att det finns några myggor nu. Satte precis på spisplattan, snart blir det plättar till frukost/lunch och sen efter det blir det en fika med en vän. Mysigt. Bara det att vädret är så jävla trist, eller snarare som det har varit dom senaste veckorna; grått och trist. Inte konstigt att folk blir deprimerade. Egentligen. Inte konstigt att jag blir så trött som jag är nu när solen har tagit sitt pick och pack och åkt till ett varmare land. Lilla skitsverige kan det ju glömma under novembermånaden, det är ju ändå bara småkallt och mulet hela dagarna.

Åh, en viss bitterhet över solens frånvaro kikar fram. Men ja, det är fan inte kul när det är såhär. När man går hela dagarna och bara längtar efter lite solstrålar som kan slicka en i ansiktet. Men sen så kommer aldrig dom där solstrålarna så nu längtar jag till december istället, för kanske kommer det riktig snö då som gör att solen vågar komma tillbaka till dom kallare breddgraderna. Men att hoppas på snö här är rätt naivt det också, det är snarare ett hopp på ett vitt lager i några timmar för att sedan få ett sliskigt slask som tränger sig in i skorna, in innanför huden.

Tentan är över. Så jävla inihelvetes skönt. Går liksom inte att beskriva med ord. Eller jo, det gör det säkert om man orkar leta fram vettiga saker att säga om det. Men skönt är ett bra ord, det förklarar det rätt bra trots allt.

Sitter på kontoret nu, hör då och då ett pip i örat och i nästa sekund så har jag en kund i örat. Det är jäkligt ovant, förut har man tryckt på knappar själv. Liksom lite mer valfrihet och nu är det pipet i örat och sedan är hela visan igång; 118 *** välkommen. och så vidare. Lite sådär halft oförberett.

Snart är det hemgång. Då blir det middag och sedan glass i stora lass och mys med mig själv. Det ska bli helt underbart skönt och kanske får jag bita i det sura äpplet att jag skrev att det skulle bli skönt att vara själv. Men ikväll, ja, då känns det som om det är min kväll.

Men ja, så underbart. Nu har grannen börjat lira musik också. Jag orkar inte. Går åt helvete med pluggandet. Funderar seriöst på att ge upp helt och håller och låta det gå som det går imorgon. Men det känns som om risken att det går åt helvete då är större än om jag lyckas plugga lite, lite till. Kanske borde leta fram några öronproppar, om jag ens har några kvar vilket jag troligtvis inte har. Eller så går jag ner till affären och köper godis som får pigga upp mig. Äsch, jag vill bara att det ska bli imorgon eftermiddag när allt är klart. När jag är fri.

Jag har seriöst panik nu. Det här kommer fan inte gå. Det kommer inte gå. Det kommer inte gå. Ekar tomt tomt tomt i skallen och det är nu den borde vara fullproppad med kunskap för att jag ens ska ha någon chans att klara tentan. Eller så är det bara vanlig tentapanik som sen släpper imorgon, eller så är det verkligen så illa som det känns just nu.

Jag orkar fan inte läsa mer om hormoner, blod, muskler, nerver, aktionspotential, glykolysen, atp och jag vetifan vad allt heter och är. Ändå så borde jag verkligen sitta konstant och banka in skiten i skallen så att det i alla fall nästan ska gå vägen imorgon. Eller så tar jag en paus nu och lugnar ner mig lite, vet ju knappt vad jag heter.